Schackpartiet Kerry-Lavrov

Pepe Escobar 

Det är inte en kamp mellan likar - eftersom en spelar monopol medans den andra spelar schack. Det är som att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har skjutit upp draget schackmatt, medans USA:s utrikesminister John Kerry mer och mer inser att han ställs inför spelets oundvikliga utfall.

Lavrov har flera gånger förklarat att en lös federation är den enda möjliga lösningen för Ukraina, som en del av en "djupgående konstitutionell reform". Det skulle innebära att det etniskt - men även det identitetsmässiga - ryska östra och södra Ukraina skulle bli långtgående autonomt. Kerry gav intryck av att för två veckor sedan hålla med om att de ukrainska regionerna behöver mer beslutsrätt, men sedan trappade Vita Huset upp sitt moraliska blitzkrig - samtidigt som President Obamas besök till Haag och Bryssel. Men även efter ett fyra timmar långt oavgjort schackparti mellan Kerry-Lavrov i Paris så kommer någon att sättas i matt.

Den ryska lösningen är samma plan som Moskva lade fram redan för några veckor sedan, som åter diskuterades på telefon mellan Obama och Putin under fredagen - vilket förmådde Kerry att flyga till Paris. Varje ukrainsk region, enligt Lavrov, skulle ha möjlighet att kontrollera sin ekonomi, skatt, kultur, språk, utbildning samt "externa ekonomiska och kulturella förbindelser med grannländer eller regioner". Det är en så förnuftig plan att även före detta - eller återkommande, beroende vem som beskriver dem - kalla krigare som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski stödjer den.

Huvudproblemet är att Washington bestämt betraktar den nuvarande regeringsstrukturen i Kiev, även känd som Victoria Nulands Khanat, som legitim. Moskva betraktar dem som ett gäng kuppmakare och fascister. Washington vägrar fortfarande att pressa Kiev till att acceptera ett federalt system, där bland annat ryska som ett andra officiellt språk kan tillåtas.

Det senaste amerikanska tricket är en massiv propaganda kampanj i stil med "De Röda anfaller", den baseras på påståenden att det samlats över 100.000 ryska trupper vid Ukrainas östra gräns.

Kerry avstår, i skrivande stund, från att delta i hysterin. Han erkänner att både Washington och Moskva är överens om att en diplomatisk lösning är ett måste.

Washingtons officiella ståndpunkt är att Moskva måste avväpna sina styrkor i Krim (kommer inte hända), bjuda in internationella observatörer (det kan ske) samt dra tillbaka trupper från den östra gränsen (Moskva hävdar att dessa deltar i övningar, färre än 20.000). Att Lavrov gång efter annan måste upprepa att det inte finns några ryska planer på att invadera östra Ukraina påminner snart som en bra punch line i stand-up.

Varning för kaosets imperium

Rörande det kommande presidentvalet så kan man satsa floder av vodka på att det kommer vara en extremt skum tillställning. Svoboda och Högra Sektorns galningar på maktpositioner kommer göra allt för att påverka valet (eftersom de nämnda inte är så populära). Efter att förbundskansler Angela Merkels kandidat, före detta boxaren "Klitsch", valde att hoppa av racet, är ledaren - vad annars - en oligark: chokladmiljardären Petro Porosjenko. Han har redan avfärdat en federal lösning, med motiveringen "någon i den ryska regeringen försöker berätta för oss vilken regeringsstruktur vi borde ha".

Det är inte mycket till demokrati att börja med eftersom regimförändrarna, vilket Kommersant skrivit om, just nu som snabbast skriver om den Ukrainska konstitutionen, med uppmaningar från premiärminister "Jats" Arsenij Jatsenjuk att vara klar med den sista ändringen om två veckor.

Elefanten i rummet är ett ovillkorligt krav från Ryssland. Kiev måste officiellt lova att Ukraina inte kommer gå med i NATO. Sedan Nulands Khanat sattes in så vet vi alla att detta enbart handlat om den av Pentagon ledda NATO-utvidgningen.

Putins morot åt Obama är något som han erbjöd över telefon: framtiden för Transnistrien i Moldavien, vid Ukrainas sydvästra gräns, bör lösas i förhandlingar i "5+2" form; Moldavien, Transnistrien, OSCE, Ryssland och Ukraina, med EU och USA som observatörer. Åter igen, ingen "invasion" inblandad. Över allt detta lyser ett icke förnekbart faktum: Krim har anslutit sig till den Ryska federationen. Det finns ingen väg tillbaka, vad än USA, EU och Kiev må säga.

Men det är ett senare problem. Putins beslut att agera i Krim - efter att rysk underrättelsetjänst fått klart för sig att man ville replikera Kiev kuppen i Simferopol - baserades på att Krims autonomitet inte var stark nog för att skydda sig från från kuppmakarna. Samma situation gäller för de rysktalande i östra och södra Ukraina. Så de autonoma villkoren för regionerna - samt konstitutionsreformen - måste gjutas i järn. Vilket troligen inte kommer ske.

Ett klart faktum är att ingen bryr sig om det "Ukrainska folket", må det vara USA, EU eller Internationella valutafonden (Ryssland bryr sig i alla fall om de rysktalande i Ukraina). Ännu ett avlägset problem är, förutsatt att Washington och Moskva når en överenskommelse, huruvida man kan lita på den amerikanska regeringens ord. Ryssland har föstahandserfarenhet på detta område, som när Bush den äldre lovade Gorbatjov att NATO inte skulle expandera i östra Europa. Det gjorde organisationen - som en blobb i en b-skräckfilm.

Vi får aldrig glömma det större spelet, som med NSA:s Orwellianska panoptikon komplex, detta handlar framför allt om Pentagons "Full Spectrum Dominance" doktrin, vilket innebär ett omringande av Ryssland (via NATO), kopplat till ett omringande av Kina. Den övergripande logiken består; detta är kaosets imperium i aktion.  

Pepe Escobar är författare och krönikör för bla Asia Times Online.
Översättning från Engelska av Per Hansson.