söndag 20 april 2014

Assads militära framgångar förtar hans vilja att förhandla

Elijah J. Magnier

En europeisk tjänsteman som närvarade vid förhandlingarna i Genève har återgett följande analys av de gångna förhandlingarna:

"Assad och Hizbollahs gemensamma militära framgångar på slagfältet i Syrien har definitivt omintetgjort en politisk kompromiss och/eller maktdelning. Den nuvarande situationen tvingar de internationella representanterna att acceptera Assad som Syriens statsöverhuvud eller att se sig om efter en annan väg att störta honom.

Den syriska armén (SAA) och Hizbollah vinner stadigt mark över rebellerna och detta försvårade förhandlingarnas balans. Detta är en av huvudanledningarna till varför den andra rundan av förhandlingarna i Genève inte mötte de internationella förväntningarna"

SAA lyckas förhandla fram lokala eldupphör eller andra fredsöverkommelser kring huvudstaden samt några andra platser i landet vilket ökar Assads popularitet samt ökar hans chans att bli omvald till president i det kommande valet.

Islamska Fronten (IF) och Jabhat al-Nusras (JAN) militära operationer mot Islamiska staten i Irak och Levanten (ISIS) gav oss ett bättre utgångsläge för att inleda ett samarbete med de s.k. moderata rebellerna, ev. kan vår hjälp bidra till att uppnå en större militär balans på slagfältet mellan rebellerna och armén. Islamska Fronten och Jabhat al-Nusra består i huvudsak av syrier - vilket inte är fallet med ISIS - vilka aktivt arbetar mot utländska jihadister. I övrigt står JAN och Hizbollah på USA:s terrorlista, men båda har ett starkt stöd i Libanon och Syriens samhällen.

Ryssland kommer inte att dra tillbaka sitt stöd för Assad. Putin ger internationellt stöd inom FN och bidrar även med militärt stöd. Vi har undersökt möjligheten att ersätta Assad med en annan syrisk ledare i samförstånd med dessa allierade, men både Ryssland och Iran har avböjt denna lösning. Denna situation kräver ett samarbete mellan Iran och Saudi Arabien för att kunna få en långsiktig fred, vilket är något vi jobbar på.

Svårigheten består i att Saudi Arabien vill se att Hizbollah lämnar Syrien och att Iran drar tillbaka sitt stöd för Assad. Vi hoppas på en förändring efter Obamas besök till Saudi Arabien."

Samma tjänsteman döljde inte det faktum att inbördes strider bland de al-Qaida allierade fraktionerna och Hizbollahs militära inblandning haft positiva följder ur ett terrorismperspektiv: "Många i al-Qaidas ledarskap har dödats i detta krig. Vi har underättelser på att flera personer med lång erfarenhet från Afghanistan, Ryssland, Jemen, Marokko, Saudi Arabien, Jordan och Irak strider och flera av dem har stupat. Detta är den enda positiva aspekten av kriget."

Elijah J. Magnier (@EjmAlrai) är politisk riskanalytiker med över 30 års erfarenhet från Mellanöstern. Han skriver regelbundet om regionen elijahjm.wordpress.com  

torsdag 10 april 2014

Den amerikansk-ryska uppgörelsen i Ukraina

Pepe Escobar

När ni läser detta har Ryssland redan invaderat Ukraina. Det är i alla fall vad NATO:s Supreme Allied Commander i Europa, General Philip Breedlove, påstår. Breedlove säger att ryssarna är "redo att invadera" och utan problem kan ta över östra Ukraina. Västs massmedia har redan tagit fram sina skottsäkra västar.

Jämför nu Breedlove med en seriös diplomat, den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, som har uppmanat NATO att trappa ned den "ologiska" krigshetsande retoriken, vilken inkluderar mer militära förflyttningar i Östeuropa samt ett slut på alla civila och militära samarbeten.

Medans NATO, Pentagons förlängda arm i Europa, låter sin danska generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen förlora sig i spekulationer, låt oss se hur läget ser ut baserat på läckor från Lavrovs respektive utrikesminister John Kerrys sidor.

I all väsentlighet - höljd i dunkel av de aktuella spekulationerna - vill varken Washington eller Moskva att Ukraina blir ett infekterat sår. Officiellt har Moskva bekräftat för Washington att de inte har någon avsikt att "invadera" Ukraina. Som svar har Washington bekräftat, trots det höga tonläget, att man inte har några planer på NATO baser i vare sig Georgien eller Ukraina.

Oavsett Washingtons agerande kommer de inte övertyga Kreml att kuppen i Kiev inte var organiserad till stor del från allierade till Nulands "Khanat" - det vill säga den amerikanska statssekreteraren Victoria Nuland. Samtidigt vet Kreml att tiden står på deras sida, det vore alltså oerhört kontraproduktivt att ens överväga en "invasion" av östra Ukraina.

Blanda striderna mellan ytterlighetsfraktionerna i Kiev, från fascisterna till helgonet Julia "Döda alla ryssar" Tymosjenko; Gazproms slopande av rabatt på och prishöjning av naturgas med 80% samt IMF:s stundande strukturella förändringar som i jämförelse kommer få Greklands ekonomiska situation att se ljus ut. Allt Moskva behöver göra är att luta sig tillbaka och betrakta bataljerna.

Samma hysteri gäller för de Baltiska länderna - som, enligt NATO:s tonläge - skulle kunna invaderas nästa vecka. Eftersom Baltikum är medlemmar i NATO så skulle Bryssels Robocops verkligen bli galna. Men bara de vanligtvis okunniga Neo-konservativa tror att Moskva skulle bryta de komplext politiska och handelsmässiga relationerna med Europa - speciellt Tyskland - genom att riskera ett krig över Baltikum. Tyskarna vill inte ha ett hett eller kallt krig heller. Även i ett sådant extremt osannolikt scenario, vad skulle macho NATO göra under Pentagons befäl? Invadera ryskt territorium?

Det kvalar inte ens in som ett dåligt skämt.

Apropå dåliga skämt så är det svårt att slå Olli Rehn, vice president för den kafkaistiska Europeiska Kommissionen, som menar att "i intresse av att bevara fred och stabilitet på vår kontinent" så står EU för en del av IMF:s/katastrof kapitalism-paket på elva miljarder euro som skall plundra, förlåt, "hjälpa" Ukraina. Detta medans miljoner av EU:s medborgare är arbetslösa och/eller kastade i fattigdom.

Berlins högsta prioritet är att försöka styra EU bort från ett totalt haveri, vilket implicerar att hålla medelhavs- samt de Centraleuropeiska medlemmarna ovanför ytan samtidigt som man försöker motarbeta en växande normaliserad neofascism. Att ta sig vatten över huvudet är en måttfull beskrivning. Varför lägga till en konflikt med Moskva i denna soppa?

Ett framväxande geopolitiskt samarbete

Moraliska utsagor likt denna ledare i the Guardian ("han vann en halvö men förlorade ett land") är menlösa. Detsamma gäller för skyddslingen Polen som i panik frågar efter mer "skydd" från maffian i Bryssel.

Västmedia påstår, förutsägbart, att Putin höll fingrarna i kors bakom ryggen när han ringde Barack Obama för att försöka nå en diplomatisk lösning - som inkluderar, i det viktigaste hänseendet, en federalisering av Ukraina. Obamas administration - trots att staben utgörs av förvånansvärt mediokra personer - vet att detta är den enda rationella vägen framåt. Mosvka ger inte vika för några påtryckningar på denna punkt. Tiden då man kunde pracka på den allt som oftast onyktre Jeltsin vilka påhitt som helst har för länge sedan passerat. Samtidigt är Moskva en realistisk spelare - man är helt införstådd med att den enda långsiktiga lösningen måste mejslas fram tillsammans med Washington.

Moskvas röda linje har uttalats flera gånger om, inga NATO baser i Ukraina. Rationella strateger i Washington, en minoritet, har definitivt noterat att om man inte samarbetar med Moskva så kommer Ryssland verkligen försvåra samarbetet vid förhandlingarna under 5+1 (FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar samt Tyskland) säkerhetssamtalen rörande Irans nukleära förehavanden.

Endast de blinda kan inte se att Moskva och Teheran närmar sig ett strategiskt samarbete i samma grad som Mosvka och Peking. Många länder ser att den ena sidan av världens strategiska geopolitiska  samarbete utgörs av Mosvka-Peking-Teheran, men i Ukrainas fall handlar det enbart om USA:s och Rysslands intressen.

Pepe Escobar är författare och krönikör för bl.a. Asia Times Online.

fredag 4 april 2014

Historisk dag: Al-Qaidas flagga vajar nu över Medelhavet med NATO:s hjälp

Brad Hoff


Dr. Joshua Landis, internationellt erkänd Syrienexpert och grundare av Syria Comment, länkade till fotot ovan på hans Twitter konto den 29e Mars. Landis kommenterade: "Al-Qaidas flagga vajar nu över Medelhavet" - förmodligen som ett erkännande över hur historiskt detta steg är.

De syriska rebellerna genomför nu en ny kustoffensiv i Nordvästra Syrien - en region som historiskt sett har visat ett starkt stöd för regeringen. Denna offensiv har starkt stöd från Turkiet och andra NATO länder, inklusive USA.

Kontrollen över gränsövergången mellan den syriska staden Kasab och Turkiet föll nyligen i rebellernas händer. Den har blivit en väg in i Syrien för Al-Nusra milisen och andra terrorister. Flera syrienexperter har bekräftat äktheten i de videos från området som visar hur Al-Qaida allierade terrorister rör sig över från den turkiska sidan av gränsen.

Det handlar inte enbart om att de Turkiska styrkorna har misslyckats med att säkra och spärra av gränsen, utan om att Turkiet aktivt ger stöd åt Al-Qaida i Syrien. Förra veckan uppmärksammade Dr. Landis via sin Twitter även detta foto, ursprungligen publicerat av den turkiska journalisten Ali Ornek, med texten: "Sårade milismän korsar gränsen & transporteras till sjukhus med bilar som förmodas tillhöra turkiska underrättelsetjänsten"


Enligt förra veckans läcka där högt uppsatta Turkiska tjänstemän diskuterade krigsplaner i Syrien så skulle Turkiet invadera Syrien med förevändningen att bekämpa ISIS och andra Al-Qaida allierade grupper. I korthet skulle Turkiet lägga skulden för en terrorist attack sprungen ur norra Syrien på de rebeller som de själva just nu låter korsa över gränsen vid Kasab.

Det läckta samtalet bekräftades som äkta av Erdogans regering, vilket har gjort att erkännandet av planeringen av en falsk-flagg operation från Turkiet just nu diskuteras i landets alla tidningar samt övriga Mellanöstern. Däremot tonades händelsen ner med få omnämnanden i slutet av nyhetsveckan i USA - de flesta artiklar lade istället tyngden på landets förbud mot YouTube som ett resultat av läckan.    

Fotot nedan är den vackra och kristna armeniska staden Kasab, nyligen "befriad" av Al-Qaida allierade miliser, med stöd från NATO:s länder.





Flera rapporter och foton cirkulerar om halshuggningar, vandalism av kyrkor och hissandet av Al-Qaidas flagga över kyrkor och offentliga byggnader. Boende i Kasab berättar för internationella reportrar att artelleribeskjutningen som inledde striderna kom från den turkiska sidan av gränsen.

De kristna armenierna anklagar Turkiet för att fullt ut samarbeta med rebellerna. Hela byn har nu tömts på sin kristna befolkning. MSN UK rapporterar:


"Striderna föranledde de flesta av Kasabs upskattade invånarantal, 2000 boende, att fly till staden Latakia, vilket ödelade en by som har en katolsk, en ortodox och en protestantisk kyrka."  
 Detta är ett skolexempel på folkmord. De armeniska invånarna i denna region är inte politiskt aktiva - de kan istället ses som långvariga flyktingar som slagit sig ner i norra Syrien som ett resultat av det ökända turkiska folkmordet på armenierna år 1915. Bevittnar vi ett nytt folkmord via ombud på armenierna?

Åtminstone kommer den 29e Mars 2014 gå till historien som den dag då Al-Qaida i segerns tecken reste sin flagga över Medelhavet under NATO:s överseende.

Brad Hoff är chefredaktör för Levant Report. Han är en f.d. marinkårssoldat och har undervisat i antik och modern historia vid olika lärosäten i Texas. Brad har levt och rest över hela Mellanöstern, mest i Syrien innan upproret 2011. 


onsdag 2 april 2014

Schackpartiet Kerry-Lavrov

Pepe Escobar 

Det är inte en kamp mellan likar - eftersom en spelar monopol medans den andra spelar schack. Det är som att den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har skjutit upp draget schackmatt, medans USA:s utrikesminister John Kerry mer och mer inser att han ställs inför spelets oundvikliga utfall.

Lavrov har flera gånger förklarat att en lös federation är den enda möjliga lösningen för Ukraina, som en del av en "djupgående konstitutionell reform". Det skulle innebära att det etniskt - men även det identitetsmässiga - ryska östra och södra Ukraina skulle bli långtgående autonomt. Kerry gav intryck av att för två veckor sedan hålla med om att de ukrainska regionerna behöver mer beslutsrätt, men sedan trappade Vita Huset upp sitt moraliska blitzkrig - samtidigt som President Obamas besök till Haag och Bryssel. Men även efter ett fyra timmar långt oavgjort schackparti mellan Kerry-Lavrov i Paris så kommer någon att sättas i matt.

Den ryska lösningen är samma plan som Moskva lade fram redan för några veckor sedan, som åter diskuterades på telefon mellan Obama och Putin under fredagen - vilket förmådde Kerry att flyga till Paris. Varje ukrainsk region, enligt Lavrov, skulle ha möjlighet att kontrollera sin ekonomi, skatt, kultur, språk, utbildning samt "externa ekonomiska och kulturella förbindelser med grannländer eller regioner". Det är en så förnuftig plan att även före detta - eller återkommande, beroende vem som beskriver dem - kalla krigare som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski stödjer den.

Huvudproblemet är att Washington bestämt betraktar den nuvarande regeringsstrukturen i Kiev, även känd som Victoria Nulands Khanat, som legitim. Moskva betraktar dem som ett gäng kuppmakare och fascister. Washington vägrar fortfarande att pressa Kiev till att acceptera ett federalt system, där bland annat ryska som ett andra officiellt språk kan tillåtas.

Det senaste amerikanska tricket är en massiv propaganda kampanj i stil med "De Röda anfaller", den baseras på påståenden att det samlats över 100.000 ryska trupper vid Ukrainas östra gräns.

Kerry avstår, i skrivande stund, från att delta i hysterin. Han erkänner att både Washington och Moskva är överens om att en diplomatisk lösning är ett måste.

Washingtons officiella ståndpunkt är att Moskva måste avväpna sina styrkor i Krim (kommer inte hända), bjuda in internationella observatörer (det kan ske) samt dra tillbaka trupper från den östra gränsen (Moskva hävdar att dessa deltar i övningar, färre än 20.000). Att Lavrov gång efter annan måste upprepa att det inte finns några ryska planer på att invadera östra Ukraina påminner snart som en bra punch line i stand-up.

Varning för kaosets imperium

Rörande det kommande presidentvalet så kan man satsa floder av vodka på att det kommer vara en extremt skum tillställning. Svoboda och Högra Sektorns galningar på maktpositioner kommer göra allt för att påverka valet (eftersom de nämnda inte är så populära). Efter att förbundskansler Angela Merkels kandidat, före detta boxaren "Klitsch", valde att hoppa av racet, är ledaren - vad annars - en oligark: chokladmiljardären Petro Porosjenko. Han har redan avfärdat en federal lösning, med motiveringen "någon i den ryska regeringen försöker berätta för oss vilken regeringsstruktur vi borde ha".

Det är inte mycket till demokrati att börja med eftersom regimförändrarna, vilket Kommersant skrivit om, just nu som snabbast skriver om den Ukrainska konstitutionen, med uppmaningar från premiärminister "Jats" Arsenij Jatsenjuk att vara klar med den sista ändringen om två veckor.

Elefanten i rummet är ett ovillkorligt krav från Ryssland. Kiev måste officiellt lova att Ukraina inte kommer gå med i NATO. Sedan Nulands Khanat sattes in så vet vi alla att detta enbart handlat om den av Pentagon ledda NATO-utvidgningen.

Putins morot åt Obama är något som han erbjöd över telefon: framtiden för Transnistrien i Moldavien, vid Ukrainas sydvästra gräns, bör lösas i förhandlingar i "5+2" form; Moldavien, Transnistrien, OSCE, Ryssland och Ukraina, med EU och USA som observatörer. Åter igen, ingen "invasion" inblandad. Över allt detta lyser ett icke förnekbart faktum: Krim har anslutit sig till den Ryska federationen. Det finns ingen väg tillbaka, vad än USA, EU och Kiev må säga.

Men det är ett senare problem. Putins beslut att agera i Krim - efter att rysk underrättelsetjänst fått klart för sig att man ville replikera Kiev kuppen i Simferopol - baserades på att Krims autonomitet inte var stark nog för att skydda sig från från kuppmakarna. Samma situation gäller för de rysktalande i östra och södra Ukraina. Så de autonoma villkoren för regionerna - samt konstitutionsreformen - måste gjutas i järn. Vilket troligen inte kommer ske.

Ett klart faktum är att ingen bryr sig om det "Ukrainska folket", må det vara USA, EU eller Internationella valutafonden (Ryssland bryr sig i alla fall om de rysktalande i Ukraina). Ännu ett avlägset problem är, förutsatt att Washington och Moskva når en överenskommelse, huruvida man kan lita på den amerikanska regeringens ord. Ryssland har föstahandserfarenhet på detta område, som när Bush den äldre lovade Gorbatjov att NATO inte skulle expandera i östra Europa. Det gjorde organisationen - som en blobb i en b-skräckfilm.

Vi får aldrig glömma det större spelet, som med NSA:s Orwellianska panoptikon komplex, detta handlar framför allt om Pentagons "Full Spectrum Dominance" doktrin, vilket innebär ett omringande av Ryssland (via NATO), kopplat till ett omringande av Kina. Den övergripande logiken består; detta är kaosets imperium i aktion.  

Pepe Escobar är författare och krönikör för bla Asia Times Online.
Översättning från Engelska av Per Hansson.